FairyNea

De senaste dagarna har nästan uteslutande gått åt till arrangering av låtar och bandrep, och jag kan nog bestämt lova att vi kommer att kicka some ass den 22:a! Vi har repat tre gånger, och hunnit med sex låtar. Två till i kväll, och sedan är det klart! Därefter blir det lite finslipning och sångstämmor som ska på (Simone kommer och lyssnar idag). Vi ska även försöka ta ett kort att skicka in till tidningen, även om jag är lite tveksam till hur det ska gå till rent praktiskt. Om hela bandet ska vara med på kortet, vem ska då hantera kameran? Det finns väl självutlösare i och för sig, men som sagt så är jag inte så speciellt teknisk. Men jag har faktiskt varit i närkontakt med självutlösande kameror tidigare, hör bara:

Klassen har varit i Sthlm och gått på diverse museer samt tittat på teater. Vi sitter i bussen på väg hem; det är mörkt, alla är trötta och jag och David är på vårat allra värsta humör (du vet det där humöret man är på när man precis sett en riktigt bra föreställning och nu är övertygad om att det är det man egentligen vill göra och att all livets visdom fanns inbäddad bland replikerna). Överenergisk plus dödstrött likamed ingen bra kombination. Vi leker lite med Davids kamera, men ser inte så mycket eftersom det är så mörkt i bussen. Mitt i ett skrattanfall till följd av ett högintelligent skämt råkar vi komma åt någon knapp och kameran blinkar till en gång. Vi tittar oförstående på den tekniska inrättningen men förstår inte vad som händer. kameran blinkar igen. Och igen. varje ljusblink är som ett mindre fyrverkeri, våra ögon är ju så ovana vid ljuset. Vi skrattar smått hysteriskt medan vi vrider och vänder på apparaturen; den fortsätter blinka. och helt plötsligt blir vi bländade av ett kraftfullt, vitt sken, ungefär som ett blixtnedslag. Jag skriker rätt ut av överraskning. Efter ljusskenet sänker sig mörkret. I ett ögonblick så tror jag att jag blivit blind. men sedan framträder långsamt synen av David, dubbelvikt i ett häftigt skrattanfall.

det var alltså självutlösaren det. Ibland önskar jag att det varit en bildserie på tio kort den knäppt. Det hade nog varit hyfsat spektakulärt...

När jag ändå är inne på bevingade anekdoter; här kommer en gammal goding från förra sommarens semester på Åland. Händelsen utspelar sig i vår bil, på en väg bredvid en åker och lite skog.
Samtidigt som vi åker förbi åkern börjar det lukta något alldeles fruktansvärt i bilen. Familjen kippar kollektivt efter luft, och jag säger dämpat:
"Eew, är det nån som har gödslat här?"

Men, ack så fel jag hade. Det visade sig nämligen att det var Daniel... som tagit av sig skorna.

I dem hade han ett par strumpor.

Som han använt i en hel vecka...

Bilfönstrena vevades ner så långt det gick, och så fort vi kom tillbaka till stugan förpassades dojjorna till trappan, där de sedan stod och utgjorde ett attraktivt utflyktsmål för traktens flugor... Jag är lite förundrad över hur man på fullt allvar kan använda samma strumpor i en hel vecka. Ursäkta, men usch!